Sedan navigationsskolan flyttat till Torggatan 18 uppfördes år 1889 ett observationstorn på backen framför skolan. Föreståndaren Abraham Öhberg tog initiativet till tornet som främst användes till observation av solens meridianpassage, vilket skedde dagligen klockan 12. Varje måndag klockan 12 kunde allmänheten i Mariehamn ställa exakt tid på sina klockor då skolföreståndaren fällde ett svart klot från toppen av tornets flaggstång.
Tornet var en åttasidig träbyggnad i tre våningar med en balustradförsedd plattform överst. Utsikten var milsvid. Under skolterminerna nyttjade eleverna tornet till observation av himlakropparna. De övade ortsbestämning med hjälp av sextant, kronometer och artificiell horisont. På marken invid tornet fanns två stenar, den ena av cement och den andra av huggen och slipad granit, som användes som underlag för sextanter. Granitstenen, som flyttades när stadshuset skulle byggas, står sedan år 1995 åter på nästan samma plats på Öhbergska backen. Inristat i granitstenen är Mariehamns ”exakta” position uppmätt från observationstornet utgående från himlakropparna: Fi 60° 5’ 45’’,61 = 0’’,18 N Lambda 10° 22’ 57’’,51 = 0’’,15 W.
Mätningarna gjordes av astronomiedoktorn och geodeten professor Wittram, verksam vid Pulkovo-observatoriet utanför S:t Petersburg. Han ledde en rysk hydrografisk östersjöexpedition som år 1908 gjorde geografiska mätningar på Åland. Notera att lambda-värdet motsvarar tornets longitud räknad från S:t Petersburg, där nollmeridianen för alla ryska sjökort och kartor låg vid tiden för mätningen. Stenens nuvarande position i förhållande till nollmeridianen i Greenwich är: Latitud N 60° 05’ 45,71’’ Longitud O 19° 56’ 46,87’’.
Navigationsskolans elever, som kallades ”störar”, höll också till vid tornet när de övade att signalera med semaforflaggor. Att försöka tjuvläsa dessa meddelanden lär ännu på 1930-talet ha varit en uppskattad lek bland ynglingarna på Parkgatan i kvarteret nedanför tornet. Tornet revs år 1938 när stadshuset började byggas, men återuppstod senare som utkikstorn på det s.k. Djävulsberget i Bomarsund. I dag återstår endast sockeln.
(Källor: Steinby, Ann-Gerd. 1988. Badort på modet. Ålands Sjöfartsläroverk 1868-1968. Jubileumsskrift. 1968)